Upphovsrättslagen

Vad skyddas?

Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) kan påverka förutsättningarna för att tillgängliggöra och vidareutnyttja handlingar. Myndighetshandlingar kan innehålla texter, fotografier eller databaser som utgör verk (1 §) eller andra prestationer som skyddas av s.k. närstående rättigheter (5 kap.).

Det upphovsrättsliga skyddet uppkommer automatiskt när en fysisk person skapar ett originellt verk, och skyddet består i 70 år efter upphovsmannens död (1 och 43 §). Kravet på originalitet sätts lågt – det ska vara fråga om upphovsmannens egen skapelse – och därför är det relativt många handlingar hos myndigheter som uppfyller denna skyddsförutsättning. Enskilda faktauppgifter i dessa handlingar omfattas dock inte i sig av det upphovsrättsliga skyddet, utan skyddet tar sikte på det originella sättet att välja ut och strukturera information. Det särskilda databasskyddet gäller databaser som är resultatet av en väsentlig investering, och skyddet består i 15 år efter det att sådana investeringar i databasen har upphört (49 §). Fotografier är skyddade av en särskild fotografirätt i 50 år efter det att fotografiet framställdes. Det gäller även om de inte anses vara originella och därmed skyddade såsom verk (49 a §).

Vad innebär skyddet?

Upphovsrätten innebär att upphovsmannen får en ensamrätt att kopiera och tillgängliggöra den skyddade prestationen för allmänheten (2 §). Dessutom får upphovsmannen ett ideellt rättsligt skydd, nämligen rätten att bli namngiven när verket utnyttjas och rätten att slippa att verket ändras på ett kränkande sätt eller används i ett kränkande sammanhang (3 §). Databasskyddet ger bl.a. rättighetsinnehavaren en rätt att kontrollera utdrag ur och vidareutnyttjande av väsentliga delar av en skyddad databas.

Särskilda regler om allmänna handlingar

Upphovsrättslagen innehåller särskilda bestämmelser om allmänna handlingar. Dessa bestämmelser gör det möjligt att i viss utsträckning tillgängliggöra och vidareutnyttja sådana handlingar:

  • En stor del av handlingarna i den traditionella förvaltningen är helt undantagna från upphovsrätt. Det gäller författningar, beslut av myndigheter, yttranden av svenska myndigheter samt officiella översättningar av dessa typer av handlingar. Det upphovsrättsliga skyddet för vissa typer av verk, t.ex. kartor och alster av bildkonst, består emellertid även om de ingår i handlingar av nämnda slag (9 §).
  • Innehållet i en handling kan skyddas av upphovsrätten, men det begränsar inte rätten att ta del av en allmän handlingenligt 2 kap. TF. Däremot kan sekretess gälla för uppgifter i vissa typer av handlingar som har lämnats in till en myndighet utan upphovsmannens samtycke (31 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen).
  • Upphovsrättsligt skyddade verk, fotografiska bilder eller databaser som ingår i vissa typer av allmänna handlingar får ”återges”, dvs. i praktiken vidareutnyttjas på många sätt. Dessa bestämmelser är detaljerade och uppbyggda kring huvudregler och undantag. Huvuddragen i denna reglering är följande: 1) Det som någon har ”anfört” inför myndigheter i skriftlig eller muntlig form får fritt återges (26 §). Inkomna handlingar som innehåller skyddade verk får därför i många fall vidareutnyttjas utan tillstånd av rättighetsinnehavaren. Undantag finns dock. 2) Upprättade handlingar hos svenska myndigheter får som huvudregel återges, med undantag för vissa uppräknade typer av verk. Bland dem finns kartor och ”verk av vilka exemplar genom myndighetens försorg tillhandahålls allmänheten i samband med affärsverksamhet” (26 a §). Skyddade prestationer som ingår i myndighetens organiserade försäljningsverksamhet kan alltså inte fritt återges.

Den ideella rätten gäller när inkomna och upprättade handlingar återges i enlighet med dessa bestämmelser. Det innebär att upphovsmannen måste anges på ett sätt som följer god sed. Dessutom ska källan anges ”i den omfattning och på det sätt som god sed kräver” när någon utnyttjar handlingar med stöd av de nämnda bestämmelserna. Verket får inte ändras i större utsträckning än vad användningen kräver (11 §). Dessa krav kan i viss utsträckning begränsa vidareutnyttjande utan tillstånd från rättighetsinnehavaren.

Tillstånd från rättighetsinnehavaren

Den som vill tillgängliggöra och vidareutnyttja andra verk än sådana som ingår i allmänna handlingar måste i de flesta fall be rättighetsinnehavaren om lov.

En central fråga är därför om den myndighet som förvarar handlingen också är den rättighetsinnehavare som kan bestämma ifall den får tillgängliggöras för vidareutnyttjande eller om den rätten tillkommer tredje man (t.ex. en uppdragstagare som har skapat verket åt myndigheten eller en anställd).

Eftersom en myndighet aldrig själv är upphovsman måste myndighetens eventuella rätt till verket alltid härledas från den eller de fysiska personer som har skapat det. (Däremot är en juridisk person typiskt sett ursprunglig rättighetshavare till databasskyddet.) En upphovsman kan genom avtal upplåta en begränsad rätt eller fullständigt överlåta ensamrätten till myndigheten (i praktiken staten eller kommunen). En sådan reglering kan vara uttrycklig eller på annat sätt framgå av omständigheterna kring avtalet.

Enligt upphovsrättslagen behövs stöd i avtalet för att den som har förvärvat rätten att utnyttja ett verk ska få vidareupplåta sin rätt till verket eller ändra verket (28 §). Detta har stor betydelse för en myndighets möjligheter att främja vidareutnyttjandet.

En myndighet som upphandlar fristående uppdragstagare att producera verk för sin räkning brukar ha skriftliga avtal som innebär att det allmänna får upphovsrätten till arbetsresultatet, inklusive en rätt att bearbeta verket och vidareupplåta rätten till det. Sådana överenskommelser finns dock inte alltid och utan en uttrycklig rättighetsupplåtelse måste avtalsinnehållet fastställas genom tolkning. Ibland finns inga tydliga tolkningsdata som visar att parterna har avsett att en rättighetsövergång ska komma till stånd, och då anses rättigheterna normalt ligga kvar hos upphovsmannen (den s.k. specifikationsprincipen).

Rättigheterna till verk som skapas av anställda kan upplåtas eller överlåtas genom anställningsavtalet. I annat fall kan det vara svårt att fastställa omfattningen på denna rättighetsövergång. I många fall ligger det dock i anställningens och arbetsuppgifternas karaktär att rättigheterna övergår till arbetsgivaren i viss omfattning och att arbetsgivaren kan vidareupplåta denna rätt. Detta gäller inte minst anställda i den offentliga sektorn som utför traditionella tjänstemannaåtaganden. När det som skapas har en mer personlig och konstnärlig prägel krävs det troligen en uttrycklig avtalsreglering för att myndigheten ska få full frihet att göra verket tillgängligt för vidareutnyttjande.

Upphovsmannens ideella rätt gäller även om en myndighet har rätt att göra ett verk tillgängligt för vidareutnyttjande. Vad den innebär måste bedömas i det enskilda fallet men rätten att bli namngiven är troligen mer begränsad när ett verk har skapats för att ingå i en myndighetshandling. Samtidigt bör upphovsmannen ha mindre möjligheter att motsätta sig kränkande ändringar av ett verk som ingår i en sådan handling. Undantaget är troligen mer konstnärligt präglade verk, t.ex. illustrationer och fotografier.

Sammanfattningsvis är det inte helt enkelt att tillgängliggöra och vidareutnyttja verk som inte är allmänna handlingar. Normalt krävs ett omfattande arbete med att undersöka om myndigheten är rättighetsinnehavare och om myndigheten har rätt att tillåta vidareutnyttjande. Ett sätt att minska detta arbete är naturligtvis att skriva tydliga avtal med alla upphovsmän (anställda och uppdragstagare).

Särskilt om databaser

Myndigheters databaser är ofta särskilt intressanta att vidareutnyttja. Databaser kan vara skyddade av upphovsrätt om de har en originell struktur eller ett originellt urval av uppgifter. I praktiken är det emellertid det särskilda databasskyddet i upphovsrättslagen som har störst betydelse när det gäller myndighetsdatabaser. Detta skydd ska numer tolkas i ljuset av EU:s databasdirektiv och omfattar därmed väsentliga investeringar som har gjorts i samband med att man anskaffar, granskar och presenterar uppgifter i databaser. Det är inte helt klart hur kravet på väsentlig investering ska tillämpas på databaser som har skapats med offentliga medel för att användas i en myndighets verksamhet, där det i princip inte finns några behov av att stimulera investeringar. Flera myndigheter bedömer emellertid själva att skyddet gäller deras mer omfattande databaser.

Myndighetsdatabaser som löpande uppdateras utgör normalt upprättade handlingar och huvudregeln är därmed att de får ”återges”. Det fria utnyttjandet gäller emellertid inte databaser ”av vilka exemplar genom myndighetens försorg tillhandahålls allmänheten i samband med affärsverksamhet”. Om sådana databaser anses vara resultatet av en väsentlig investering krävs tillstånd av myndigheten, t.ex. i form av en standardlicens, för att databasen ska få vidareutnyttjas.