Myndighetens villkor för vidareutnyttjande etc.

En återanvändare måste följa gällande lagar. Exempelvis måste personuppgifter som har hämtats från myndigheter behandlas på ett sätt som stämmer med personuppgiftslagstiftningen. Denna vägledning vänder sig emellertid till myndigheter och behandlar därför inte närmare det rättsliga regelverk som rör återanvändarens verksamhet.

Den som återanvänder information ansvarar för att följa lagen, men E-delegationen rekommenderar ändå att en myndighet i rimlig omfattning tar upp de rättsliga förutsättningarna för att återanvända den aktuella informationen, t.ex. genom att använda de standardiserade klargörandetexter som presenteras nedan.

Klargörandetexter

Standardiserade klargörandetexter främjar vidareutnyttjandet genom att minska både den rättsliga osäkerheten och riskerna för att kränka tredje mans rättigheter. Texterna bör beskriva vilken eller vilka kategorier av information som ingår i den aktuella informationsresursen. I praktiken ska myndigheten ange om resursen innehåller personuppgifter och vilken upphovsrättslig klassificering materialet har. En klargörandetext ändrar dock i­nte informations­resursens rättsliga status och texten är inget avtal mellan myndigheten och återanvändaren.

När det gäller upphovsrätten och närstående rättigheter kan följande klargörandetexter användas:

  • Märkning:”Informationsresursen innehåller upphovsrättsligt skyddade prestationer och utgör allmänna handlingar som får återges enligt 26 § och 26 a § andra stycket.”Kompletterande text: ”Återanvändare måste försäkra sig om att den aktuella vidareutnyttjandet omfattas av 26–26 a § upphovsrättslagen. Upphovsman och källa ska i samband med vidareutnyttjande anges i enlighet med god sed. Verk får inte ändras på ett kränkande sätt eller göras tillgängliga i ett kränkande sammanhang. Verket får inte ändras i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att återgivande ska kunna ske.”
  • Märkning: ”Informationsresursen innehåller upphovsrättsligt skyddade prestationer som inte kan återanvändas utan avtal.”Komplettera genom att hänvisa till standardiserad licens (se nedan) alternativt uppge hur man kan få en individuell licens för vidareutnyttjande. Om tredje mans rättigheter hindrar vidareutnyttjande ska myndigheten ange vem som är rättsinnehavare och om denne är känd, eller vilken licensgivare som myndigheten har fått informationen från (14 § PSI-lagen).

När det gäller personuppgifter kan följande klargörandetexter användas:

  • ”Informationsresursen innehåller inte personuppgifter.”
  • ”Informationsresursen innehåller personuppgifter och mottagaren måste försäkra sig om att behandling sker i enlighet med personuppgiftslagstiftningen.”

En myndighet måste naturligtvis vara aktsam vid den rättsliga klassificeringen eftersom en felaktig klassificering kan skada en återanvändare eller tredje man. Samtidig måste varje återanvändare alltid göra en självständig rättslig bedömning av möjligheterna att utnyttja viss information på ett visst sätt.

Krav på avtal och avgifter

E-delegationen rekommenderar att en myndighet som huvudregel inte ställer krav på avtal eller avgifter för att återanvända information som görs tillgänglig på nätet. Avgifter och andra villkor begränsar vidareutnyttjandet. Hanteringen av enskilda avtal och betalningar innebär också en kostnad för myndigheten, och därför blir nettointäkterna ofta små. I undantagsfall kan det dock vara motiverat att sätta upp villkor för vidareutnyttjandet. Enligt 11 § PSI-lagen måste en myndighet i så fall informera om sådana villkor, lämpligen i anslutning till den information som tillgängliggörs på internet och i den förteckning över informationsresurser som myndigheten är skyldig att tillhandahålla.

Om en myndighet tar ut en avgift för sina informationsresurser gäller det oftast en begäran om information i elektronisk form.

Avtal för vidareutnyttjande förekommer främst när det gäller handlingar som inte får utnyttjas fritt enligt upphovsrättslagen. En återanvändare behöver tillstånd för att kunna använda handlingar som en myndighet har rättigheterna till enligt upphovsrättslagen, om de ska användas på ett annat sätt än enligt bestämmelsen i 26 a § om upprättade handlingar. Då räcker det inte med en klargörandetext, utan återanvändaren måste ha en licens, dvs. ett avtal om en rättighetsupplåtelse. En sådan licens ändrar informationsresursens upphovsrättsliga status för den aktuella återanvändaren. Frågan om när myndigheten har nödvändiga rättigheter att ge en licens för vidareutnyttjande har diskuterats på sidan om upphovsrätt.

Om en myndighet kräver ett avtal om vidareutnyttjande får den bara ställa upp relevanta villkor (8 § PSI-lagen), och villkoren får bara gälla förhållanden som motiverar att ett avtal över huvud taget ingås, t.ex. nyttjanderättens omfattning. Avtalet bör inte innehålla villkor som redan finns i lagen, t.ex. personuppgiftslagstiftningen eller upphovsrättslagstiftningen. Då är det bättre att använda klargörandetexter i stället. Ibland överlappar dock licensbestämmelserna med bestämmelserna om återgivande av allmänna handlingar. Den som vill använda skyddade verk med stöd av lagens inskränkningar bör emellertid inte tvingas att ingå ett avtal om nyttjanderätt. Avtalsvillkor bör heller inte användas för att försöka kontrollera att återanvändarens verksamhet är laglig eller håller god kvalitet.

Det finns också avtalsvillkor som innebär att myndigheten inte har något ansvar för felaktig information. Oftast kan man få samma rättsliga effekt genom att använda klargörandetexter som bl.a. beskriver informationens kvalitet och uppdatering. Sådana texter påverkar nämligen återanvändarens förvändningar på informationens kvalitet, fullständighet etc. Om det inte fanns någon anledning att lita på informationens kvalitet kan myndigheten inte hållas ansvarig om felaktig information leder till några skador.

Standardiserade licenser

Det blir lättare att återanvända offentlig information om myndigheten använder standardiserade licenser för alla återanvändare. Dessa licensavtal bör vara enkla att ingå, t.ex. genom att en återanvändare börjar använda handlingarna efter att ha tagit del av villkoren. Användningen av standardlicenser motverkar diskriminering (jfr 8 § PSI-lagen). Samtidigt uppfylls kravet på en skyndsam behandling av ansökningar om vidareutnyttjande (jfr 13 § PSI-lagen).

Än så länge finns inga standardiserade licenser som är framtagna specifikt för svenska myndigheter. På upphovsrättsområdet finns dock generella standardlicenser som organisationen Creative Commons (CC) har tagit fram. Dessa licenser stämmer i stort sett med de svenska reglerna om upphovsrätt och avtal, men enligt svensk rätt kan en upphovsman ha större ideella rättigheter än vad som framgår av licenserna. Eftersom upphovsmannens ideella rättigheter är tvingande kan dessa rättigheter i vissa speciella fall vara tillämpliga trots att licensen säger något annat. Det gäller t.ex. när en fotograf säljer rätten att använda sin bild (inklusive en rätt att vidarelicensiera denna) till en myndighet. Fotografen har fortfarande kvar sin ideella rätt till bilden, vilket innebär att den som utnyttjar bilden på internet måste namnge fotografen. God sed kräver däremot i de flesta fall inte att den tjänsteman som har författat ett beslut eller en promemoria namnges.

E-delegationen rekommenderar att en myndighet använder licensen CC-BY i senaste version för litterära och konstnärliga verk och fotografiska bilder (som inte får utnyttjas fritt).

För databaser som endast skyddas enligt det särskilda databasskyddet (men som inte fritt får återges enligt 26 a §) rekommenderas i stället licensen CC0.

En myndighet får givetvis välja att använda standardlicenser på ett annat sätt än som rekommenderats här (så länge som PSI-lagens krav följs). Innan myndigheten väljer en avvikande licensstrategi bör den dock beakta att en vidareutnyttjares möjligheter att kombinera licensierat material från olika källor kan försvåras om olika myndigheter tillämpar olika licensvillkor.

Notera att en grundläggande förutsättning för att en myndighet ska kunna licensiera visst material enligt en Creative Commons-licens är att den själva har rättigheterna till materialet eller att den har fått tillstånd från alla relevanta rättighetshavare att genomföra en sådan licensiering.